Oh tårarna väller fram..kollade nyss in här på bloggen och har fått två helt fantastiska kommentarer på mitt tidigare inlägg, en nykommling och en kändis. Tack snälla ni!!! Dom stämmer så..särskilt det om att jag måste känna att jag är värd ett bättre liv. Jag vet ju att det är det allt handlar om. Jag sätter mig själv längst ner på listan,när det kommer till allt. Ger alltid lite mer än jag får tillbaka. Jag vet att jag känsloäter, och då måste jag verkligen rannsaka mitt liv..jag vet. Men jag vet inte om jag vågar..vad kommer ske då? Saker jag kanske inte vill ta tag i..eller göra ngt åt. Suck..

Sedan var det så fint sagt det om mina barn...tack vännen!! Grinar lite extra för det :-)

Jag hoppas på en bra morgondag..en härlig vecka med massa skratt och mindre gråt. Det hoppas jag på...

Ha en underbar kväll..kram på er!!

Hej alla..oohh skammen och ångesten är hög här hemma hos mig. Jag är djupt nere på botten av ett mörkt stort hål när det kommer till min vikt..och jag vet inte hur jag skall ta mig upp!!! Mår så jävla dåligt,..vill bara lägga mig ner och..ja sova väldigt länge iallafall. Vad fan skall jag göra?? Jag klarar inte detta..men är det ens ett allternativ? Nej det är ju inte det. Skall jag bara godta att jag mår som jag mår, ser ut som jag gör och känner som jag känner?? Det K A N jag inte..men jag vet inte vad fan jag skall göra.

Som vanligt funkar det kanon i några veckor, jag kör på, mår bra, känner att det är såhär livet skall vara. Sedan kommer suget, jag behöver min fix. Och alla ni som vet vad det innebär att ha ett missbruk, vet att det är inget vanligt litet " Ja men guuuuud va gott det skulle vara med lite choklad, jag tror jag skall ta några rutor"

Nej vi snackar "Nu skall jag länsa kylskåpet och skafferiet, och sedan går jag ner till affären för att köpa mer. Bara för att kunna stilla begäret" Ja det är så jävla jobbigt..inget jag önskar min värsta ovänn.

Jag vill så mycket, men klarar aldrig av det. Är det så att jag är svag? Att jag har en svag karaktär? Ja kanske det..men det känns som att hur mkt jag står emot, så är det som om något/någon tar över min kropp och hjärna, och jag kan inte välja själv. Hur gör man för att vinna över hjärnmonstret som tar över??? Är det bara att ändra sina rutiner, eller vad gör man??

Jag funderar starkt på pulver igen. Jag veeeeeet, men så jävla desperat känner jag mig!! Jag vill inte ens åka på semester nu!! Jag skall träffa min mans släkt för första gången på 3..eller är det 4 år! Dom skall träffa liten för första gången och jag längtar efter dom så mycket!! Är det rätt att dom inte skall få se barnen för att jag är för jävla fet och ostabil för att åka?? Fy fan säger jag bara. Det går inte bara ut över mig, utan även mina barn. Och vad gör jag om det visar sig att min fetma har gett mig diabetes, högt blodtryck (check!!) och en massa andra följdsjukdommar? Är det rätt mot mina barn? Verkligen inte!!

Jag försöker verkligen att ge dom bra mat, jag håller dom borta från allt jag förpestar mig själv med. Jag är noga med dset. Mina barn är helt normalviktiga..och så vill jag hålla det! Här hemma serveras ingen läsk, ingen saft, ingen oboy, grovt bröd, sallad , frukt, fullkornspasta, råris osv...godis på lördagar och kanske kanske ngn fika i veckan. Nu blir fikat kanske en glass..det är ju så varmt. Nej, det är bara jag som vräker i mig skiten..helt otroligt!!

Så vart tar jag vägen nu?? Fortsätter äta på godisskålen ute i köket, med smågodis som jag köpte igår som inte ens var gott. Eller skiter jag i det, och sätter igång med soppor imorgon? Ett par veckor för att komma igång?? Jag är helt cluless..jag vet fan inte!! Jag vet att jag måste komma ut och gå igen..jag mår ju verkligen bra av det!! Kanske skall jag göra veckoschema..blev inspirerad av min XL blogg kompis..

Jag behöver ideér, tips, pepp ja vad som helst just nu!!! Jag tvivlar på mig själv..och det har jag inte tid att göra..

Kram på er alla!!