Godkväll alla glada...och givetvis ni som är lite sura eller griniga med. Själv är jag lite mittimellan, men det lutar mer åt glad :-)

Dagen har varit full av aktivitet, och jag har svettats flera liter känns det som. Jag måste få klaga på bussarna och deras ac...eller brist på den. Har blivit några vändor med bussen idag, och på 2 av dom blåste varmluften på för fullt. Som om det vore december och minus 30! Jag höll på att få andnöd. På de andra fanns det ingenting..ingen ac, inga öppna takluckor, och jag hamnade givetvis på sidan där solen sken in. Det brännde på armen..ja herregud. Och inte blir man solbränd heller ;-p

Japp, det blev lite utflykter idag, en mer än beräknat, men det var trevligt. Lite ensamtid, ja man få ta det man får. Även en varm och svettig bussresa kan vara skönt ibland. Rensa skallen lite.

Funderar mkt på ifall jag kommer höra ngt på måndag....eller inte. Och blir det exakt måndag eller dagarna runtomkring? Kommer ngn att meddela mig även om jag inte kommer till sista steget? Eller kommer jag bara gå och undra? Ja tankarna snurrar, och den där nervösa lite illamående känslan har börjat infinna sig i min mage igen. Den var lugn där ett tag, men nu har den som sagt slagit rot igen. Ja den som väntar på ngt gott...

Känslan av att vara uttittad kom över mig idag igen. Ja det känns som att alla tittar på mig och tycker jag är så fet. Speciellt när jag skall gå på bussen, eller gå i affärer. Det är jobbigt..men vad skall jag gör? Säkert ingen som tittar, men jag känner mig  så jävla fel. Som att jag inte skall vara där eller gå där. Jag känner mig så annorlunda, så konstig. Men jag är ju bara fet. Inget större fel på mig annars.

Tänk vad vikten kan göra med ens självförtroende. Jag hade ganska bra självförtroende när jag var runt 17-18, 19 år. Visst jag var lite större än normaltjejen, men inte tjock på det viset. Bodde i London, träffade folk hela tiden, fick uppmärksamhet, och kännde mig...snygg. Jag pratade med alla, skrattade och gillade att synas. Men när vikten började läggas på...på riktigt, så började jag att försvinna. Visst har det med ålder att göra också, jag kan ju givetvis inte vara samma tjej som när jag var 18 år, det förstår jag ju också. Men själva kärnan i mig...den borde ju vara samma? Varför känns det inte så då? Varför känner jag mig mindre viktig, som om jag har mindre betydelse för att jag är fet? Har självkänslan försvunnit mer och mer för varje kilo jag lagt på mig? Ja..jag tror nog att det kan vara så. Jag skulle ge allt för att komma tillbaka till ....mig. Så som jag vet att jag är, som jag kan känna mig på insidan, men inte kan visa längre. Jag vill kliva ur denna fatsuiten nu, och bränna den! Jag är redo att vara mig själv...så som jag alltid har varit!!

Så med dessa starka ord, säger jag godnatt :-)

Vi hörs väll imorgon..tack alla ni som läser min blogg. Kanske ni vill lämna ngt litet fotavtryck så jag vet vilka ni är.

Later!!