Härligt att vakna till att solen skiner in i mitt sovrumsfönster och jag fick äran att sova till halv 7 idag. Det gillar jag, tack barnen. Allt efter 6 är jag tacksam för, är det innan 6, är jag inte riktigt mig själv kan man uttrycka det ;-)

Jo, solen skiner för fullt, klarblå himmel och ungarna har inte bråkat än, det kallar jag en bra morgon so far. Hoppas kunna ta en sväng till kompisen med dom så dom får leka av sig ute lite. Och vi för tjöta över en kopp såklart.

Igår var en så bra dag när det kommer till maten. Jag är stolt över mig själv idag...På kvällen var jag sugen som vanligt, och eftersom middagen blev av redan vid 4-tiden, visste jag att jag skulle bli hungrig. Men jag tog bara en kopp te vid 7, och tänkte att jag kan käka senare om jag blev hungrigare. För det var saken. Jag var inte hungrig! Och då övervägde jag att ta 2 knäckisar bara för att..för att hålla mig mätt eller jag vet inte. Men jag struntade i det. Och kära vänner, det blev inga knäckisar alls igår kväll. En apelsin dock vid 9-tiden. Fan va bra det känndes! Som en miniseger..att inte sitta och småäta på kvällarna, som är mitt största problem.

Men jag skall inte bli kaxig, som min käre bror sa, utan vara ödmjuk och ta en dag i taget. Och jag lovar er...det gör jag! Jag vet att bara för att det går bra nu, och har gjort det utan större problem, finns det ingenting som säger att det kommer fortsätta så. Det kommer komma stunder då jag vill käka upp min egen arm. Men jag vet också vad det beror på. Det är ingen hunger i sig..utan ett sätt för mig att hantera känslor.

Jag äter när jag blir stressad, när ungarna gaddar ihop sig och gör livet surt för mig, när jag och mannen bråkat, ja allt som händer i livet som är lite jobbigt helt enkelt. Då tröstar jag mig med mackor. Och det låter ju helt sjukt när jag skriver det, för hur faen skall en macka hjälpa ungarna att bli sams? Eller hjälpa mig att hålla mig på gott humör? Jblir ju bara grinigare, surare och jobbigare när jag får i mig alla kolhydrater.

Suck..ja, jag måste kunna ta tag i mitt liv och de problem/jobbiga situationer/stessiga stunder utan mat. Lättare sagt än gjort?? Troligen, för det har varit mitt beteénde under så många år. Det kommer inte bara försvinna så däår. Men jag har insett vad jag gör, och försöker tänka mer på det nu, så jag kan undervika det.

Kollade på min viktkurva, efter de vikter jag lagt in på MD under åren. Oh hjälp. Vill man ge jojobantningen ett ansikte, kan man sätta mitt tryne brevid. Jag har pendlat från 136 kg till som lägst 121 kg förra året i mars. Sedan upp till 130 och ner till 127. Upp till 132 ner till 130. Upp till 135 igen och sedan har det bara varit ngt kilo hit och dit. Ja herregud...stackars kropp. Stackars psyke. För det är jobbigt, och det vet alla ni som kämpar med eran vikt. Man blir så glad när man går ner i vikt, man tror att allt funkar, solen skiner och man fantiserar om en dag på stranden i bikini (ja eller heltäckande ;-) ). Men när man sedan tar ett felsteg, faller av den jävla vagnen, och börjar gå upp igen, är ångesten som följer med det inte särskilt rolig att leva med. Man känner sig värdelös. Jag kallar mig själv och tänkter saker om mig själv, att hade ngn annan sagt det till mig hade jag blivit förfärad. Men till mig själv kan jag mata dessa meningar varje dag. Ja det är jobbigt. Man känner sig som ett misslyckande, och så käkar man.

Men nu skall jag inte älta i detta mer, jag skall se framåt. Mot en ljus och lättare framtid!!!

Ha en härlig dag!