..och det har gått kanon idag. Känns viktigt att första dagen funkar, då känns det lättare att börja morgondagen positivt. Hade jag käkat ngt nu, som man gjort så många gånger förr, så hade jag fått säga till mig själv ännu en gång Nej men jag börjar imorgon. Detta jävla imorgon. Eller på måndag. Så trött på skiten. Dags att jag tar ansvar för mina val, för det är ju trots allt jag som väljer att äta. Även om de inte är så svart eller vitt..jag ha ett enormt matmissbruk, och det är ju inte så att jag vill vara såhär fet. Det tror jag alla förstår. Men att kunna ta kontroll över min hjärna och kropp kommer bli en tuff kamp. Men varför skulle inte JAG lyckas?

Imorgon är det möte med mina andra XL-tjejer. Skall bli kul, det är givande att snacka med folk som förstår hur man känner och menar. Och att jag kan känna igen mig själv i det dom säger. Det stödet är oerhört viktigt för att det skall fungera. Att man skall orka kämpa på. Det är nästan som att, nu har jag sagt mina mål högt till dom, hur mkt jag vill gå ner. Fan va pinsamt om jag skulle skita i allt och inte gå ner i vikt. Nej, det är bra att berätta för andra vad man gör, då har man lite bra press på sig. Känner jag iallafall.

Barnen sover, jag skall snart lägga mig tillrätta i soffan och lyssna på lite mental träning, det är helt underbart avslappnande. Jag fokuserar på målet och resultatet och jag vet att jag kommer klara detta.

Later!!

Igentligen skall jag väll börja med att presentera mig, men jag kommer hålla denna bloggen ganska anonym till en början, så det blir inga långa personliga utsvävningar såhär i början.

Vad jag kan berätta är att jag är 30 år, överviktig, gift mamma som helt enkelt säger Enough is enough!!

Visst har jag sagt det många gånger förut, och se vart det har fått mig. Hit igen, ännu en viktblogg, ännu en nystart bla bla bla.  Har man hur många omstarter man vill här i livet? Ja..jag tror nog nästan det. För när man ger upp hoppet om att kunna gå ner i vikt, att kunna göra ngt åt situationen....ja då är det inte roligt. Så ja, jag kallar detta min 3426:e omstart, nystart, sista chansen, whatever!

Dagens form: Jag har startat på xtravaganza här i min stad (ej hemstad men tillfällig hemstad skulle jag vilja kalla den) Jag vägde in på massiva 136,6 kg för ca 2 veckor sedan, och jag består just nu av 55% fett. Det är ju ingen siffra jag går omkring och skryter med, nej jag vill mörka den ganska rejält. Men för mig själv kan jag inte mörka ngt, jag måste se skiten i vitögat. Och det är för mig, jag skriver i denna bloggen, så allt kommer att skrivas här.

Jag har börjat deras 26 veckors program, där jag kommer äta måltidsersättning, träna, gå på möten, bli coachad mm. Jag erkännde för mig själv att jag behövde hjälp. För man vill ju igentligen inte hoppa upp på den där stora vågen som mäter allt i kroppen, och se sina siffror stirra tillbaka på en, för att sedan högt repetera dem till en smal och snygg tjej. Inget man gärna vill, men jag gjorde det. Den smala och snygga tjejen är för övrigt en skittrevlig coach, så no hard feelings här inte.

Mitt mål: Är ju att komma ner till normalvikt. Och vad är det igentligen för en sådan som mig? Ja jag satsar på 75 kg. Jag är lite över 180 cm lång, så det känns ganska rimmligt för mig. Men vad vet jag. Som minst har jag vägt 80 kg i vuxen ålder, och det var bara 5 år sedan. Sad but true. Så allt under det är ju nästan omöjligt för mig att föreställa sig. Som att sätta mitt huvud på en docka...det funkar inte riktigt just nu. Men den självbilden skall väll ändras hoppas jag. Något man tränar mycket inom xtravaganza ochså, känns bra.

Jag vill också att träning skall bli en del av min vardag. Jag har aaaaldrig tränat, ja kanske lite basket i högstadiet, men aldrig för att bli fit eller gå ner i vikt. Jag är lat. Prioriterar andra saker. Men det får väll bli en ändring på det nu. För äntligen kan jag gå till ett snyggt gym där även valrossar är välkommna, och ingen tittar snett på en. Det är viktigt för en tjej som mig.

Givetvis bli hälsosam, orka göra saker med barnen, kunna köpa kläder jag vill ha och inte bara det som finns i min storlek, ha på mig kortärmat till sommaren vore ju en dröm, få plats i allt jag vill, leva livet, inte skämmas och få bättre självförtroende.

Jag tänker skriva om min vardag, kanske lite om barnen och underbara mannen M, men mest kommer det handla om mig. Me, me, me. Inte så ofta det handlar om mig faktiskt, och det måste ändras det med. Det kommer bli kämpigt, herregud, det är 60 kg vi pratar om gott folk, men också den mentala resan. Jag kommer berätta allt så som jag känner det, motgångar, framgångar, ups and downs.

Om det i slutet av allt detta kommer bli några som följer mig, är jag tacksam och glad, men det är inget jag räknar med. Jag gör det för min skull, jag måste få skriva av mig någonstans.

Efter 2 veckor av sjukdom, av den värre sorten, så är jag nu på banan igen, kör stenhårt med soppor from idag till...ja vem vet? Jag kommer bli grinig, hungig, överjävlig om ett par dagar ( eller redan ikväll) men det kommer bara min underbara familj märka av :-)

Det blir nog en rad eller 2 ikväll efter min första dag på helfart...igen.

Take care!!