Ja vart skall huvudet vara om inte hemma? Där jag glömde mina träningsbyxor. Det upptäckte jag när jag hade fixat barnvakt, åkt bussen ner till stan, gått till gymmet, laddat och peppat mig själv att nu fan skulle jag sätta igång efter sjukdommar och brist på motivation. Jaja, det får bli imorgon istället. Inte så mycket att göra åt. Lite vardagsmotion blev det iallafall :-)

Matmässigt har det gått bra idag. Jag har varit hungrig, men försökt att göra andra saker. Unnade mig en tidning idag...istället för godiset jag var sugen på. Det känns bra att kunna unna sig utan mat....en annorlunda känsla.

Ja motivationen har ju inte varit på topp, jag vill ju så gärna nå målet, jag kollar på min motivationsbild, jag fantiserar, kollar smalkläder på nätet osv, men ibland blir behovet av mat för starkt iallafall. Men jag kan inte göra så mycket mer än kämpa vidare. Jag vet att det självklart är bäst att kunna äta aaaaallt, i normala portionen och röra på sig. Herregud jag vet! Jag tror att de flesta tjocka personen är som jag, vi vet precis vad vi skall äta och inte, hur många kcal den och den innehåller, hur mkt jag måste träna, vilka dieter som funkar osv. Men det går bara inte att få till det.  Frustrerande. det är som att kämpa mot ett starkt monster...som är din egen hjärna.

Har ni något fatmoment? Alltså en stund eller sak som gör att du verkligen känner "Ja, jag är verkligen inte smal" ;-)

Mitt är när jag skall hänga upp tvätten på tork och jag kommer till mina jeans. Haha, undrar varje gång vem faen slängde i ett tvåmannatält i min tvättkorg! Herregud, det är ingen vacker syn att se rövomfånget sådär platt framför mig..nej fy.

Ha en härlig kväll, och alla XL-tjejer..fortsätt kämpa!!