Japp idag försöker jag allt jag bara kan med att vara duktig. För visst är man väll duktig om man inte äter dumheter? Man är duktig om man rör på sig. För visst är man mer värd om man är smal och hällsosam? Vi tjocka männsikor är inte så mkt värda igentligen. Bara feta och lata. Ja absolut lata..vi sitter bara och trycker i oss mat hela dagarna, bara för att vi vill. Och kan.

En underbar bild av oss tjockisar eller hur? ;-) På dåligt humör? Nja..kanske :-D

Jag har iallafall ätit 2 av mina 3 shakes, och gett mig på gåbandet. Inga mil här inte, utan

13 min på hastighet 2.5

Detta kommer jag ju givetvis öka på och förbättra under dagarna som går, men en bra start kännde jag. Jag blev anfådd och svettig kan man säga, och det måste ju räknas som ett bra betyg. Nästa gång satsar jag på minst 15 min.

Hade planer på att åka iväg i veckan, sportlov och allt, men det ser ut som att planerna kommer ändras. Ja det blir så ibland. Men det kan bli bra av det med, då kan jag börja träna på gymmet, och det ser jag fram emot. Det ser så nytt och trevligt ut där, man kan inte bli annat än sugen. Och som jag berättat tidigare, så är det ju bara människor som är i samma sits som mig som tränar där. Ingen prestationsångest här inte.

Ny vecka imorgon, nya tag, nya mål att ta sig över, säga hejdå till gamla vanor..ja det finns mycket att se fram emot!!!

Allt känns skit..ja det är inte mycket som är roligt just nu. Haft några skitdagar, matmässigt. Och när maten blir skit, blir ju allt annat skit. Jag vet inte hur jag skall ta mig igenom detta? Viljestyrka i all ära, men det är ett starkt beroende jag har att göra med här. Det är som att jag inte väljer själv vad jag stoppar i munnen...fast jag gör det på samma sätt. Men viljan är svagare än hjärnan. Suck...mitt mål känns alldeles för långt borta och jag känner mig nedslagen. Nya tag? Jo men det måste jag ju ta...vad är alternativet igentligen??

Vi hörs..jag skriver mer senare.

Godmorgon...jag önskar att det hade varit en god morgon. Inte för att det är en skit morgon, utan mer för att jag hade en skitkväll igår.

Allt funkade ju bra under dagen, jag åt 2 soppor, lagade mat och donade, inga problem. Mannen kommer hem, jag åker ner till mötet. Trevligt, vi snackade om resultat och målbilden man har av sig själv. Kanon. Åker hem. Allt ser ut som en bomb, maten står kvar framme efter middagen jag lagat till dom, saker överallt...ja men tack för den alla hjärtans dag presenten. Blev så less, trött och lite ledsen måste jag säga, att när mannen gick tillbaka till jobbet, värmde jag den överblivna maten och satte i mig en stor tallrik. Och sedan blev det 2 mackor på det, och ett stort glas Fanta.

Nödvändigt? Absolut inte!

Varför? Jag gör som jag alltid gör. Andra tar ett glas vin eller öl när det kör ihop sig, vissa 3 cigg på raken. Jag äter.

Hur gör jag för att inte falla ner i skiten igen? Jag vet ju så väl varför jag åt. Jag visste det innan jag åt, efter jag åt och jag vet det nu. jag äter mina känslor. Jag måste sluta med det! Kan inte käka såfort det blir jobbigt, eller jag blir less och trött. Det funkar inte. Det gick ju så bra med sopporna och jag kan inget annat än att känna mig besviken.

Planerade t.o.m igår på kvällen att nu fan skall jag äta imorgon med, skit samma. Jag skall köpa det och det och det och bara svulla hemma när alla har gått. För allt sker ju i ensamhet. Då äter jag mängder. Det är hemskt.

Men nej..jag gick inte till affären. Jag gick hem nu på morgonen tog mig min blåbärsshake och en kopp kaffe, och nu känns det bra. Kanske det skall ses som en framgång? Visst jag kan göra ett fel val, men jag gjorde ett rätt val efter det, genom att börja med sopporna igen.

Ja såhär är det gott folk. Ingen rak väg, ingen dans på rosor bara för att jag bestämt mig för att banta. This is life. Men jag fortsätter kämpa, jag kommer att gå ner mina kilon, och jag kommer titta tillbaka på denna tiden och vara stolt över mig själv iallafall.

Hörs!!

Ja det är ju kärlekens dag idag..hur märker man av det? Jag tycker barnen busar på ganska bra med varandra (hemma sjuka från skola och dagis) mannen M gick till jobbet för en stund sedan..jo jag fick ju en puss, men att han skulle ha ngn koll på vad det är för dag är ju som att ett mirakel skulle ske :-p

Det har snöat en massa under natten, och jag njuter av det..innifrån. Ingen utgång för mig fören jag åker till gruppmötet i eftermiddag. Skall bli kul, jag ser fram emot det. Måste göra hemuppgiften först bara, tror det var några frågor man skall svara på, det är givande, man får tänka på saker man kanske inte reflekterat över innan.

Igår gick jag och la mig med min mentala tränings cd, var vaken första spåret ( varje spår är ca 15 min ) kl var på ca 22.15 Vaknade vid 00 och cd:n hade gått till sista spåret och stängt av sig själv. Herregud..hur kan man sova när en tjej tjatar en massa i öronen på en? :-) Hoppas att allt går in undermedvetet bara.

Vaknade imorse och var inte hungrig. Härligt. Det fick bli en blåbärs shake till frukost, den är mumsig faktiskt. Känner att jag skall nog klara av detta. Det svåra kommer ikväll och imorgon, men det gäller bara att hålla sig sysselsatt, så går det mkt lättare.- Viljestyrka.

Nu, lunch till barnen, lax i ugn med klyftpotatis till mina busfrö, visst jag kan bli sugen nu när det luktar så gott från ugnen, men inte så att jag måste äta. Tror jag :-) Får bli en sparrissoppa till mig, kanske skall få i mig ngt varmt.

Hörs senare!

..och det har gått kanon idag. Känns viktigt att första dagen funkar, då känns det lättare att börja morgondagen positivt. Hade jag käkat ngt nu, som man gjort så många gånger förr, så hade jag fått säga till mig själv ännu en gång Nej men jag börjar imorgon. Detta jävla imorgon. Eller på måndag. Så trött på skiten. Dags att jag tar ansvar för mina val, för det är ju trots allt jag som väljer att äta. Även om de inte är så svart eller vitt..jag ha ett enormt matmissbruk, och det är ju inte så att jag vill vara såhär fet. Det tror jag alla förstår. Men att kunna ta kontroll över min hjärna och kropp kommer bli en tuff kamp. Men varför skulle inte JAG lyckas?

Imorgon är det möte med mina andra XL-tjejer. Skall bli kul, det är givande att snacka med folk som förstår hur man känner och menar. Och att jag kan känna igen mig själv i det dom säger. Det stödet är oerhört viktigt för att det skall fungera. Att man skall orka kämpa på. Det är nästan som att, nu har jag sagt mina mål högt till dom, hur mkt jag vill gå ner. Fan va pinsamt om jag skulle skita i allt och inte gå ner i vikt. Nej, det är bra att berätta för andra vad man gör, då har man lite bra press på sig. Känner jag iallafall.

Barnen sover, jag skall snart lägga mig tillrätta i soffan och lyssna på lite mental träning, det är helt underbart avslappnande. Jag fokuserar på målet och resultatet och jag vet att jag kommer klara detta.

Later!!

Igentligen skall jag väll börja med att presentera mig, men jag kommer hålla denna bloggen ganska anonym till en början, så det blir inga långa personliga utsvävningar såhär i början.

Vad jag kan berätta är att jag är 30 år, överviktig, gift mamma som helt enkelt säger Enough is enough!!

Visst har jag sagt det många gånger förut, och se vart det har fått mig. Hit igen, ännu en viktblogg, ännu en nystart bla bla bla.  Har man hur många omstarter man vill här i livet? Ja..jag tror nog nästan det. För när man ger upp hoppet om att kunna gå ner i vikt, att kunna göra ngt åt situationen....ja då är det inte roligt. Så ja, jag kallar detta min 3426:e omstart, nystart, sista chansen, whatever!

Dagens form: Jag har startat på xtravaganza här i min stad (ej hemstad men tillfällig hemstad skulle jag vilja kalla den) Jag vägde in på massiva 136,6 kg för ca 2 veckor sedan, och jag består just nu av 55% fett. Det är ju ingen siffra jag går omkring och skryter med, nej jag vill mörka den ganska rejält. Men för mig själv kan jag inte mörka ngt, jag måste se skiten i vitögat. Och det är för mig, jag skriver i denna bloggen, så allt kommer att skrivas här.

Jag har börjat deras 26 veckors program, där jag kommer äta måltidsersättning, träna, gå på möten, bli coachad mm. Jag erkännde för mig själv att jag behövde hjälp. För man vill ju igentligen inte hoppa upp på den där stora vågen som mäter allt i kroppen, och se sina siffror stirra tillbaka på en, för att sedan högt repetera dem till en smal och snygg tjej. Inget man gärna vill, men jag gjorde det. Den smala och snygga tjejen är för övrigt en skittrevlig coach, så no hard feelings här inte.

Mitt mål: Är ju att komma ner till normalvikt. Och vad är det igentligen för en sådan som mig? Ja jag satsar på 75 kg. Jag är lite över 180 cm lång, så det känns ganska rimmligt för mig. Men vad vet jag. Som minst har jag vägt 80 kg i vuxen ålder, och det var bara 5 år sedan. Sad but true. Så allt under det är ju nästan omöjligt för mig att föreställa sig. Som att sätta mitt huvud på en docka...det funkar inte riktigt just nu. Men den självbilden skall väll ändras hoppas jag. Något man tränar mycket inom xtravaganza ochså, känns bra.

Jag vill också att träning skall bli en del av min vardag. Jag har aaaaldrig tränat, ja kanske lite basket i högstadiet, men aldrig för att bli fit eller gå ner i vikt. Jag är lat. Prioriterar andra saker. Men det får väll bli en ändring på det nu. För äntligen kan jag gå till ett snyggt gym där även valrossar är välkommna, och ingen tittar snett på en. Det är viktigt för en tjej som mig.

Givetvis bli hälsosam, orka göra saker med barnen, kunna köpa kläder jag vill ha och inte bara det som finns i min storlek, ha på mig kortärmat till sommaren vore ju en dröm, få plats i allt jag vill, leva livet, inte skämmas och få bättre självförtroende.

Jag tänker skriva om min vardag, kanske lite om barnen och underbara mannen M, men mest kommer det handla om mig. Me, me, me. Inte så ofta det handlar om mig faktiskt, och det måste ändras det med. Det kommer bli kämpigt, herregud, det är 60 kg vi pratar om gott folk, men också den mentala resan. Jag kommer berätta allt så som jag känner det, motgångar, framgångar, ups and downs.

Om det i slutet av allt detta kommer bli några som följer mig, är jag tacksam och glad, men det är inget jag räknar med. Jag gör det för min skull, jag måste få skriva av mig någonstans.

Efter 2 veckor av sjukdom, av den värre sorten, så är jag nu på banan igen, kör stenhårt med soppor from idag till...ja vem vet? Jag kommer bli grinig, hungig, överjävlig om ett par dagar ( eller redan ikväll) men det kommer bara min underbara familj märka av :-)

Det blir nog en rad eller 2 ikväll efter min första dag på helfart...igen.

Take care!!